Ibland blir det fel även om man menar väl. Ibland hoppar saker och ting man gör upp och biter en i röven så hårt att man inte kan sitta ner på ett bra tag... Förföljelsen av det där bettet gräver sig ganska så djupt in i ens tankar och man svär att aldrig göra om samma sak igen.

Det där såret man fick den där gången var ju faktiskt ganska så  svårläkt...

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Man lär sig att stänga av, inte riktigt bry sig eller rättare sagt inte orkar bry sig helt enkelt.

Jag är i den fasen att när något görs direkt riktat mot mig eller om jag känner en känsla som jag inte vill ha så kommer min absolut äckligaste dryga sida fram, helt enkelt för att jag inte vill bry mig, inte vill känna någonting. Sen helt plötsligt från ingenstans så smyger sig dom där små, små känslorna av välbehag, trygghet inpå.

Jag vet när dom kommer och jag gillar det inte, jag VILL INTE!!!

Helt enkelt av den hemska, bittra anledningen att jag inte vill bli ledsen. Jag vill inte vara den som står kvar, då är jag hellre den som går...

En helt 100 procentigt ärlig kärleksförklaring från min sida, liten som stor, är faktiskt (tro det eller ej:P) jävligt rare att få och jag ger den oftast i helt fel situationer vilket gör att det blir jävligt fel....

Så förlåt till mig själv för att jag är så fruktansvärt taktlös!!!!

Och förlåt till dig som fick bitterheten i all skit!!!

BTW, FUCK IT!!!!