Vi har känt varandra alldeles för länge för att du ska säga så till mig per telefon, det gjorde ont!!

Helgen utspelade sig med en riktigt skön fest hos Nicke och Elina i A-sås, massa tvångsgjorda daquiries, många kramar, lite skrik, lite quiz, lite lipz-förloranden med A..

Åkte hem tidigt... Kände inte riktigt för det om jag ska vara seriös!!

Skickade analyserande SMS, kom hem till en kolsvart lägenhet och en röst i mörkret som sa: Vart fan är dina lampor??

Hahahaha, du är underbar!!!

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag är en person som upskattar ärlighet extremt mycket, säkert för att jag är sån själv. Min ärlighet sätter mig gärna i sitsar som jag inte gillar att vara i men i slutändan så vet jag alltid att jag har varit ärlig..

Jag har oftast inga problem med att folk tycker och tänker saker om mig heller, det har varit på det sättet så länge jag kan minnas, det är något jag helt enkelt har fått lära mig att acceptera och borsta bort. I vissa fall kan jag inte riktigt släppa saker jag hör och då händer det att jag tar det med personen i fråga..  Varför prata med andra om saker ni tycker om mig,

ta det med mig för helvete?!

Jag omger mig därför  med människor som jag vet inte har några problem med att prata för sig, säga till mig när dom tycker att jag är dryg eller fråga mig om någonting dom går och stör sig på...

Sen har vi dom vännerna som alltid har funnits där, som är barndomskompisar, som egentligen inte alls är som mig... Som inte har samma prioriteringar och värderingar som man själv har men man umgås ändå, egentligen bara för att man alltid har gjort det...

Fast det är klart, det kan göra så mycket ondare när de personerna gör en orätt än vad det kan göra att höra sanningar från nya vänner...

Samtidigt, känner man sina barndomsvänner lika bra som man alltid har gjort??

Ni tror inte att jag är en person som behöver bli försvarad, att jag är stark och klara det mesta själv men ibland behöver jag oxå någon som ställer sig på min sida och säger: I´m with you, det är är INTE okej... 

Tycker att du borde få dina prioriteringar rätt K, det är ALDRIG okej att bara stå bredvid när din pojkvän skriker och gapar om helt ovissentliga saker för din skull i telefonen, på en person som du har känt i flera år vare sig du tycker så eller inte. Det är ditt jobb att ta det med mig och då ska det fan inte ske på fyllan och definitivt INTE per telefon...

Jag kan inte skita mer i vad P säger, han betyder inget för mig. Hans åsikter och utryck är tomma för mig, dom är så vaga att dom nästan inte existerar. Det är inte honom jag bryr mig om. Jag vet ju vad det beror på, hela händelsen som resulterade i allt det här... Det är vad DU gjorde som gör ont. Det är vad DU sa som känns. 

Sms:et du skickade dagen efter var som ett sista slag under bältet, ett sista försök till att rättfärdiga vad din pojkvän sa, ett sista försök till att rättfärdiga ditt beteende... Vad ska jag be om ursäkt för? Jag ångrar inget jag sa, Jag står för det!!

Därav svaret, Inga kommentarer.. 

Vi känner varandra, du känner mina rutiner, mina åsikter, mina ord.. Du känner till hur jag uttrycker mig, mina gester, ja allt!!

Att du drog upp en gest som jag gör säkert 15 ggr per dag visar bara att du inte har något bättre att komma med, fegheten hos dig som gör att du inte bara kan säga orden som jag är helt säker på har bubblat i dig i flera år: JAG TYCKER INTE OM DIG!!!

Få dina prioriteringar rätt K!!!

Jag hoppas på all lycka för dig!!!

TJA!