Här är han.... Aaaahahahaha, mitt och frugans unge!!!

Så nu sitter jag här igen... Vart har min dag tagit vägen??? Enda lediga dagen denna veckan har jag spenderat antingen i min säng eller i min soffa med massor av cigg och måånga koppar riktigt starkt kaffe. Har kollat på allt från "Våra bästa år" till Dr. Phil.

Iallafall, mitt stora problem är: Jag orkar inte gå till affären.. Helt allvarligt talat!!! Jag har inget liv idag!!! Blääääää......

TJING!

Har alltid varit lite knepig, känt av knepiga saker men allt eftersom man blir äldre avfärdar man dom där mystiska sakerna som någon helt vanligt. Man bestämmer sig för att dom där sakerna som händer är helt normalt, säkerligen för att lugna sig själv. Egentligen så blir man ganska rädd ändå men efter att man har tänkt (gärna högt) så lägger sig den där krypande känslan i bakhuvudet. Men det försvinner aldrig, det ligger där, latent. Ända tills nästa gång det händer..

Igår var första gången på ganska länge som den där krypande känslan tilltog på mig, fast jag blev inte speciellt rädd. Det var mer en känsla av ro.

Hon var där, hela vägen från avdelningen till källaren. Inte så mycket för att skrämmas, mer för att kolla vad vi gjorde med hennes skal. För att få ro själv säkert. Hon gick bredvid oss som en skugga. Och stannade hela tiden. Men när vi stängde dörren och gick därifrån var hon borta... Hon var klar att gå vidare...

------------------------------------------------------------------------------------------------

Todays special SATC quote:

Carrie: Maybe the past is like an anchor holding us back. Maybe you have to let go of who you were, to become who you will be.

                                                  
               El descanso eterno