Sitter på jobbet och har inget bättre för mig än att skriva ner alla sjuka saker som jag har gått och tänkt på hela dagen. Vissa normala nog för att hamna här, andra lika sjuka som Hannibal och kommer förmodligen aldrig att lämna mina läppar... Såvida jag inte sitter med mina likasinnade och fikar och pratar mer skit än vad som borde vara lagligt!!

Lisa kom igår, hon har fått lägenhet i stan!! Jag kunde inte vara gladare! Hon är verkligen en supertjej som jag är såå glad över att ha träffat ombord!! Inte för att man alltid drog jämt men eftersom våra morgonhumör är ungefär samma (If you talk to me before my morningcoffee, I WILL fucking kill you) så höll vi oss på lagom avstånd tills de två första rummen var gjorda och det var dax för Svenskmöte med Double Cappucino, ALOT of brown sugar och hur många ciggaretter tända på varandra som helst!! Då blev det skitsnack om alla Supervisors och ibland blev t.o.m en lista eller två skrivna!! (Remember Lisa =P) Ibland fick man nästan ta sig en ljummen Heineken imellan hytterna så att man orkade skrubba alla bathtubs och "bleacha" alla plugs!!!

Jaja, min fråga är iallafall... Om man nu ska leva sitt egna liv, i sin egna takt. Hur kommer det sig att man alltid måste vara bättre än den andre, och om man nu inte är det. Varför känns det som om man har förlorat någon slags tävling??

------------------------------------------------------------------------------------------------

Todays special SATC quote is......

Guy: This floor is non-smoking!
Carrie: I have an addiction sir!

 ....................................Á bientôt.....................