Zumba med min Mamma blev inställd för min del idag, hon gick dit och var en stjärna kan jag tro. Hon är bäst min Mamma, t.o.m bäst på att träna. Fast jag tror att min koordination är nerärvd från hennes sida då den saknas, hon besitter inte heller den egenskapen medans min Pappa är som Vincent Vega ( Travolta ) i Pulp Fiction.

Man skulle kunna tro att min karaktär när det gäller att gå och träna har gått i ide igen men för att få försvara mig, även om det är ett dåligt sådant, säger jag att någon ha snott mina träningsskor. Snodda eller inte, dom är borta iallafall och jag har inte en susning om vart dom är. Jag har letat både fågel, fisk OCH mittimellan men dom är puts väck. Något i mitt huvud säger mig att jag lägligt har "glömt" vart jag la dom senast men vart i min lilla lägenhet kan man gömma ett par skor? Kanske på den överfulla balkongen men där har jag fan inte vågat mig ut sen innan jul. Indirekt pekar pilen ganska stadigt åt min grannes håll.

Iallafall sitter jag i kokande vatten i badkaret med datorn balanserandes på kanten, tar en cigg och njuter av att min Spotify funkar igen.

(NEJ, jag är inte självmordsbenägen, bara jävligt lat)

Så nu var det sagt oxå

Godsmack - Voices / I fucking hate you

Btw, kan man sakna någoT man aldrig hade från första början eller övergår det då till enbart en önskan?

Na Svidenje

Ibland vaknar jag och är genomträngande förbannad, tröttsamt sur och riktigt gneten! Det är sådana stunder jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är ensam hemma. Men ibland, väldigt få gånger är jag inte det och då blir personen som är närmast grundligt utskälld helt utan egentliga anledningar. Efteråt brukar jag bli förlåten för mitt humör, oftast inte utan att krypa.

Idag vaknade jag med den känslan, "Jag skulle kunna döda någon".

Jag var ensam, tur!

Skolan 12.30