Vi säger allt för ofta hur mycket vi ska ses hädanefter men hur ofta stämmer våra påståenden egentligen?

Hur ofta efter den där gången har vi setts? Noll, zipp, nada!

Är det för att vi inte vill träffas eller är det helt enkelt för att det faller i glömska efter arbete och andra vardagliga tråkiga saker? Då om nån gång är ju när vi borde ses, istället för att tvätta, städa eller annat som är onyttigt för oss =P!!

Tycker det är seriöst jättetråkigt att VI har fallit bort p.g.a skit!

Min man var precis här och drack te, pratade utomlandsarbete, slibb från förr, Thailand (Måndag åker hon ifrån mig i två veckor!! Bojaaahhh) och löste några kärleksproblem/världsproblem!

Kärlek i all ära men problemen det skapar för oss är utom allt tvivel det värsta som finns, samtidigt som det kan vara en blessing för man får verkligen veta vad människan du valt att leva med går för. Sen är det ALLTID lättare att lösa andras problem. Herregud, det gör man över en kopp kaffe och några cigg men att lösa sina egna är oftast en riktig motgång. Va fan, jag har fortfarande olösta grejer som hänger över mig som en gammal gast som skakar kedjor!

Känns som om det var på 1800-kallt men forfarande kan jag grubbla över det, vad kunde man ha gjort, ville man överhuvudtaget från början, var man överhuvudtaget kär?...etc...etc...

Now, the times are better så att säga!

Nu är mitt kaffe kallt och dammsugaren ropar tyst mitt namn..

Tatatatataaaa TJING!

Jag undrar så vad det bottnar i egentligen?

Otaliga nätter har jag legat sömnlös för att komma underfund med hur du tänker, komma underfund med hur du funkar, vem du överhuvudtaget är men aldrig har några bra långvariga svar infunnit sig.

Aldrig har några bra svar på varför jag överhuvudtaget har ett behov att att veta infunnit sig heller...

Vi tjejer är övermänskligt duktiga på att försöka "rädda" världen på olyckliga män, deprimerade människor över lag, bad boys etc..etc...

Vi tror alltid att det är kärlek men när det börjar bli lite för obehagligt, lite för nära för våra "offer" så står vi alltid kvar där med snön rödfärgad av vårat hjärtan framför våra fötter. Då böjer vi oss sakta ner, torkar bort en tår och plockar upp spillrorna efter oss och går vidare. Jag skulle kunna beskriva situationer i mängder av både egna erfarenheter och vänners erfarenheter och ändå påstå att vi inte är något vidare på att lära oss av varandras misstag.

Visst är det helt okej att hjäpa andra människor men inte av fel anledningar. Inte enbart för att "rädda" nån annan från misär på bekostnad av våran egna självkänsla. Det är inte heller rätt att försöka "överleva" genom att suga i sig energi från nån som är villig att dela med sig om det inte är utav kärlek, ge och ta! Så om du inte har någonting att ge tillbaka så skit i det, se dig själv som ett vindkraftverk, i stormen testas man och det som inte bryter en gör en starkare till slut!

F!

Jag har inget emot att dela med mig av min energi till dig för jag vet att när det är jag som ligger ner efter några för starka kastvindar är du där för att plocka upp mig igen...

Goder natt mina vänner!