...jag ALDRIG hade varit kompis med idag om inte jag hade börjat jobba den där vårdagen i April 2002. En kompis som sakta men säkert växte fram till min allra bästa tjej. Vi har alltid vetat om varandras existens men inte så mycket som tittat åt varandras håll. Det var den där hierarkin i skolan som gjorde det, annars hade jag funnit henne bra mycket tidigare än jag gjorde. En hierarki som idag är riktigt skrattretande men som finns, den är verklig i dagens skolor, bland ungdomar. Kanske inte överallt, vad vet jag? T.o.m på arbetsplatser finns den, trycker ner och förstör. Inte konstigt att det finns bland barn när vi inte ens kan släppa det när vi blir vuxna!!

Snuttan min, I so ADORE you!!!!

Hur kommer det sig att allt man tänker på låter så himla bra, fast på håll. För när vi väl står inför det så blir vi små människor igen, såna som inte riktigt kommer ihåg hur bra den där idén var från början. Vi glömmer av allt och stannar i det som är bekvämt, det som redan finns.

Hur många är det egentligen som vågar hoppa, på riktigt!

Egentligen behöver det inte vara ett hopp, det kan t.o.m vara det minsta steget. Så länge det är ut i okända marker så kommer det, rädslan för att förlora det man redan har!

Då kommer vi till frågan: Bara för att man tar ett steg till, betyder det att man lämnar det andra bakom sig? Förlorar det?

Tooodihooliooooo!!!                 

(Whaling(?) på jävligt hög nivå ska ni veta!!!)