Ibland vaknar jag och är genomträngande förbannad, tröttsamt sur och riktigt gneten! Det är sådana stunder jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är ensam hemma. Men ibland, väldigt få gånger är jag inte det och då blir personen som är närmast grundligt utskälld helt utan egentliga anledningar. Efteråt brukar jag bli förlåten för mitt humör, oftast inte utan att krypa.

Idag vaknade jag med den känslan, "Jag skulle kunna döda någon".

Jag var ensam, tur!

Skolan 12.30 

Denna 70-tals dänga strömmar oavbrutet ut ur mina (?) högtalare. Jag fullkomligt ÄLSKAR den. Får se hur länge F står ut med min hesa kråkröst som försöker sätta toner efter och toner och misslyckas varje gång! Haha, sånt man får stå ut med här på 96:an. Lika mycket som man får stå ut med min psykiskt missanpassade granne.

Jag har ännu inte lyckats vända henne i min riktning. Mer tvärtom faktiskt, efter köksrenoveringen dök det upp en fin liten lapp i brevlådan från Bostadsrätts föreningens ordförande om alla saker och skit jag hade ute i trappuppgången. Jag blev minst sagt förbannad och ringde upp honom för att så fint berätta för honom om hennes lite lätt (?) bipolära tillstånd då nästintill alla saker som stog där ute var hennes. Samtidigt passade jag på försöka få honom att förstå hennes enorma ogillande attityd gentemot mig genom att fråga om antalet gånger hon ringt honom för att klaga på mig utan egentliga anledningar. Hans svar blev en harkling och jag förstod att lapparna han lovat henne att skriva till mig aldrig hade dimpt ner i min brevlåda då de var helt befängda. 

Så HOLLLAAAA till alla er som har grannar med psykiska problem!!

I hear you, så att säga!

Nej, nu blir det duschen, Shout out louds skrikande i högtalarna och hesa krakande...

Kärlek till er!!

Vi säger allt för ofta hur mycket vi ska ses hädanefter men hur ofta stämmer våra påståenden egentligen?

Hur ofta efter den där gången har vi setts? Noll, zipp, nada!

Är det för att vi inte vill träffas eller är det helt enkelt för att det faller i glömska efter arbete och andra vardagliga tråkiga saker? Då om nån gång är ju när vi borde ses, istället för att tvätta, städa eller annat som är onyttigt för oss =P!!

Tycker det är seriöst jättetråkigt att VI har fallit bort p.g.a skit!

Min man var precis här och drack te, pratade utomlandsarbete, slibb från förr, Thailand (Måndag åker hon ifrån mig i två veckor!! Bojaaahhh) och löste några kärleksproblem/världsproblem!

Kärlek i all ära men problemen det skapar för oss är utom allt tvivel det värsta som finns, samtidigt som det kan vara en blessing för man får verkligen veta vad människan du valt att leva med går för. Sen är det ALLTID lättare att lösa andras problem. Herregud, det gör man över en kopp kaffe och några cigg men att lösa sina egna är oftast en riktig motgång. Va fan, jag har fortfarande olösta grejer som hänger över mig som en gammal gast som skakar kedjor!

Känns som om det var på 1800-kallt men forfarande kan jag grubbla över det, vad kunde man ha gjort, ville man överhuvudtaget från början, var man överhuvudtaget kär?...etc...etc...

Now, the times are better så att säga!

Nu är mitt kaffe kallt och dammsugaren ropar tyst mitt namn..

Tatatatataaaa TJING!

Jag undrar så vad det bottnar i egentligen?

Otaliga nätter har jag legat sömnlös för att komma underfund med hur du tänker, komma underfund med hur du funkar, vem du överhuvudtaget är men aldrig har några bra långvariga svar infunnit sig.

Aldrig har några bra svar på varför jag överhuvudtaget har ett behov att att veta infunnit sig heller...

Vi tjejer är övermänskligt duktiga på att försöka "rädda" världen på olyckliga män, deprimerade människor över lag, bad boys etc..etc...

Vi tror alltid att det är kärlek men när det börjar bli lite för obehagligt, lite för nära för våra "offer" så står vi alltid kvar där med snön rödfärgad av vårat hjärtan framför våra fötter. Då böjer vi oss sakta ner, torkar bort en tår och plockar upp spillrorna efter oss och går vidare. Jag skulle kunna beskriva situationer i mängder av både egna erfarenheter och vänners erfarenheter och ändå påstå att vi inte är något vidare på att lära oss av varandras misstag.

Visst är det helt okej att hjäpa andra människor men inte av fel anledningar. Inte enbart för att "rädda" nån annan från misär på bekostnad av våran egna självkänsla. Det är inte heller rätt att försöka "överleva" genom att suga i sig energi från nån som är villig att dela med sig om det inte är utav kärlek, ge och ta! Så om du inte har någonting att ge tillbaka så skit i det, se dig själv som ett vindkraftverk, i stormen testas man och det som inte bryter en gör en starkare till slut!

F!

Jag har inget emot att dela med mig av min energi till dig för jag vet att när det är jag som ligger ner efter några för starka kastvindar är du där för att plocka upp mig igen...

Goder natt mina vänner! 

Känner mig lite halvt galen med tanke på att ovanför denna ruta så finns det en annonsruta med extremt snabbsnurrande skor, jag kan inte centerera, det är fortfarande snö och jag är trött!

Nåja, mitt morgonkaffe med tillhörande cigg är iallafall god, OCH ohälsosam!

Jag är sugen på att sticka iväg och arbeta igen, yacht i Karibien, allt utom stewardess på nåt rederi, dykning i thailand, surfa i whitsunday, reparera stenar på easter island, jaga Varaner med infödingar på Comodo eller vad vet jag kanske rädda får på Nya Zeeland. 

(YES, CENTRERAT)

Jag är trött på snön som sagt!

..egentligen enbart för att orka med all förödelse vi sätter den i...

Jag är på jakt, på spaning, på korståg efter en konstnär...

Är det du?

Det segar sig sakta men säkert iväg en stund för att kunna komma tillbaka hårdare, lite otrevligare och definitivt mer ovälkomnande än första gången det slog ner mig till marken, första gången jag förstod.

.................

Helgen har varit som alla andra jobbhelger förutom min hemska känsla av att vilja gå ut med alla de mina. Dom hade trevligt iallafall, det är dom värda efter allt jobb, slit och skolor!

Finns det nåt mer befriande än att bara dansa en hel natt??

Kaffet doftar UNDERBART, Annelie med skitsnack i telefon och snart... PRAKTIK!

Sister - Here I come!

Btw, Jag vill leva mitt liv med dig!

Årsbloggen som jag så fint har planerat att göra har gjort mig till ett minnesmonster, känner mig halv dement när jag ska minnas Januari/ Februari 2009. Känns inte riktigt som att jag var helt med själv.

Frågan är ju då: Vart fanns Milla under den tiden? Alkoholdimmorna tätnar!

Jag har några konversationer som har etsat sig fast i huvudet och jag kommer alltid tillbaka till samma personer jag har haft dom med och en hel blogg om mig och mina 3 konversationsvänner känns lite väl udda och privat så jag tror att jag droppar den tanken om en årsblogg faktisk!

(Om jag nu inte får för mig att sätta mig ner och minnas annat försåss)

Nej, nu är det dags att städa lite granna.

Till min kära vän JANBANAN....

Känns det som att det här passar mig bättre?

Kärlek ut!