Ibland känns det som om du glider längre och längre ifrån mig och jag kan inte göra någonting för att stoppa det. Du är som en isbit som sakta smälter ur mina glödheta händer och vad jag än gör så kan jag inte hålla kvar dig. Jag kan inget annat tro än att du vill bort, iväg från mig och det som vi en gång hade. Samhörighet!!

För det var det jag kände att jag hade med dig, en sorts samhörighet lite djupare än en vanlig. Du avslutade mina meningar och jag dina...

Men inte nu längre, det känns som om att vi båda har lagt ner den, som om att vi har hittat något annat att ersätta det med.

Du är oersättlig, jag har förstått det nu, jag var bara tvunget att försöka innan jag dystert låter det smälta, försvinna i underbara minnen och ett hopp om att du någon gång kommer  tillbaka för jag vet inte riktigt hur mitt liv skulle klara motgångar och medgångar utan dig!

Jag älskar dig!